Gnäll, gnäll, gnäll

Åhhh vad det är synd om mig. Jag har gått och blivit förkyld, inte en sån där livshotande förkylning som män alltid får, men ändå. Inte nog med att jag är gnällig, mina barn är också gnälliga för dom har varit uppe sen tidig morgon. Jag är fortfarande förundrad över varför man vill gå upp innan klockan 5 och sitta i mörkret och leka. Det kan väl ändå inte vara roligt? Nu åtskilliga timmar senare är både Leo och Hugo superduper trötta och gnälliga, men de ska ändå inte sova. Nä för då kanske deras mamma också skulle kunna vila en liten stund. Då är det ju mycket roligare att springa efter mig med alla möjliga irriterande leksaksljud och hänga i mina byxor.

Detta är också något jag undrar över...
VARFÖR är det mig dom hänger på hela tiden?
VARFÖR är det jag som ska få dom att somna på kvällen?
VARFÖR är det jag som ska gå upp och mata strax efter tolvsnåret fast Magnus fortfarande sitter uppe (och varför gör han det när han vet att hans barn kommer att kliva upp innan det är ljust ute)?
VARFÖR är det jag som går upp när barnen går upp innan både tuppen och solen gått upp? VARFÖR är det inte jag som är förkyld som ligger och sover fortfarande när klockan är 10 på förmiddagen istället för Magnus?
Vad är det som är så speciellt med honom som gör att han har det som han har det?

Jo det ska jag tala om... han har selektiv hörsel och kan stänga ute alla oönskade ljud, inklusive mitt gnäll över hur orättvist livet är ibland.

Det är var jag ska önska mig i julklapp.... selektiv hörsel.