Så kan det gå

Där står jag och har gjort färdigt smeten till kladdkakan och tänker att det gick ovanligt smidigt. Inga barn som gjorde jäkelskap eller slog sig under tiden. Precis i samma ögonblick som tanken infinner sig så är Murphy där och häller i min smet i långpannan utan att ha bakplåtspapper under. (Egentligen var det väl jag som hällde men det måste ju ha varit Murphys fel.) Nåja... det var ju inte så farligt. Bara att hälla tillbaka smeten i byttan igen, diska plåten och lägga i bakplåtspapper.

Sen händer det igen... Jag tänker att det verkar gå bra ändå det här. Leo leker snällt med sina saker... om än lite närmre ugnen nu, men det ska nog gå bra ändå. Jag flyttar undan honom och öppnar ugnsluckan. Kanske måste tala om att vi har en sån där ugn där man drar ut hela luckan som en låda ungefär. När jag står där och balanserar plåten och ska sätta in den i ugnen ser jag i ögonvrån hur Leo närmar sig, och numera är han ju ganska snabb så jag försöker också skynda mig. Samtidigt stänger jag till ugnsluckan lite så att han ska få lite längre avstånd att tillryggalägga. Vad händer? Jo självklart måste jag luta plåten för att kunna knixa in den och då börjar det förbenade bakplåtspappret att glida. Jag hinner dock rädda kakan innan den hamnar i en hög i botten på ugnen.

Sätter ner plåten, fixar till papper och kaka, flyttar undan Leo ännu längre bort den här gången. Öppnar luckan tillräckligt mycket.... och ändå glider pappret en bit när jag häktar fast plåten. (den som designat ugnen borde få en fet smäll) När jag ska dra pappret rätt igen bränner jag självklart mig på handleden.

Nu hoppas jag verkligen att det blir den godaste kladdkaka som någonsinn bakats så att det var värt allt det här. Det kommer i alla fall att dröja innan det bakas något annat här i Stringlake.